EU:s befogenheter på klimatområdet

Europeiska unionen har bara de befogenheter som EU:s medlemsländer har tilldelat den genom fördragen. Andra befogenheter är kvar hos medlemsländerna.

Enligt artiklarna 11 och 191–193 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) har EU behörighet att agera på alla miljöpolitiska områden, även klimatförändringar. Behörighetens omfattning begränsas av subsidiaritetsprincipen.

Kampen mot klimatförändringarna är en delad befogenhet. Både EU och medlemsländerna får anta rättsligt bindande akter. Medlemsländerna kan dock bara göra det om EU inte utövar sin befogenhet. Inom varje medlemsland kan de lokala eller regionala myndigheterna ansvara för vissa områden.

Medlemsländerna ansvarar även för att EU-lagstiftningen genomförs i praktiken.

Enligt den europeiska klimatlagen har EU en rättslig skyldighet att bli klimatneutralt senast 2050. Ett delmål är att minska nettoutsläppen av växthusgaser med minst 55 procent fram till 2030.

Medlemsländerna får anta mer ambitiösa delmål. De väljer också metoderna för att minska utsläppen i sina länder.

Strategierna för att minska utsläppen skiljer sig åt mellan olika sektorer.

Genom systemet för utsläppshandel har EU satt en gräns för de totala utsläppen från vissa sektorer, särskilt energiförsörjning, energiintensiva industrier och luftfart, och skapat en marknadsplats för utsläppsrätter, vilket sätter ett pris på koldioxiden.

Genomförandet av utsläppshandelssystemet är en delad befogenhet.

• Kommissionen agerar när det behövs enhetliga villkor på EU-nivå för genomförandet, så att alla medlemsländer följer samma strategi. Det gäller t.ex. att tilldela gratis utsläppsrätter och att övervaka, rapportera och verifiera utsläpp.
• Medlemsländerna delar ut utsläppsrätter till sina industriföretag och följer och kontrollerar de faktiska utsläppen jämfört med den tilldelade mängden. Vissa medlemsländer driver auktionsplattformar. Medlemsländerna använder också intäkter från utsläppshandelssystemet för att finansiera klimatåtgärder.

Förordningen om ansvarsfördelning behandlar utsläpp från inhemska transporter (utom luftfart), byggnader, jordbruk, avfall och små industrianläggningar i EU. Fram till 2030 ska de här utsläppen minska med 40 procent jämfört med 2005 års nivåer.

Alla medlemsländer deltar, med målet att minska utsläppen med mellan 10 och 50 procent. Medlemsländerna ansvarar för att målen nås genom en kombination av åtgärder på både EU-nivå och nationell nivå. Inom varje medlemsland kan de lokala eller regionala myndigheterna ansvara för vissa områden.

Genom LULUCF-förordningen införs ett EU-mål för nettoupptag av koldioxid i naturliga kolsänkor på 310 miljoner ton koldioxidekvivalenter senast 2030. Det finns specifika mål för varje medlemsland.

Medlemsländerna ansvarar för att ta hand om och utvidga sina kolsänkor för att nå det nya EU-målet. De har många åtgärder till sitt förfogande för att förbättra sin markförvaltning, bland annat hållbart skogsbruk och återvätning av torvmarker. De uppdaterar sina strategiska planer inom den gemensamma jordbrukspolitiken för att spegla den högre ambitionsnivån för marksektorn.

Alla nya bilar och lätta lastbilar som säljs i EU från och med den 1 januari 2035 måste vara utsläppsfria, med särskilda utsläppsminskningsmål från och med 2030 jämfört med 2021. Varje år fastställs också särskilda mål för varje tillverkare.

Medlemsländerna spelar en avgörande roll i detta sammanhang eftersom det krävs fler laddningsstationer i hela Europa för att den nya politiken ska lyckas. I linje med förordningen om utbyggnad av infrastruktur för alternativa bränslen ska medlemsländerna, med hjälp av lokala myndigheter, öka laddningskapaciteten i takt med försäljningen av utsläppsfria bilar och installera laddnings- och tankstationer med jämna mellanrum längs de större motorvägarna.

Utöver lagstiftning erbjuder EU ekonomiskt stöd till medlemsländer, städer, regioner, företag och utsatta grupper för att hjälpa dem med den gröna omställningen. Det ekonomiska stödet tar sig olika uttryck, t.ex. Life-programmet, sociala klimatfonden, innovationsfonden och moderniseringsfonden.